Inom 1 timme är vi på väg hem. Som ni nog förstår blir det inget mer bloggande idag.

Ha det bra sålänge :)

Kramar

Vi är inne på de sista timmarna i Stockholm. Kluvna känslor som jag sagt tidigare men jag antar att det blir bättre. Det får det helt enkelt bli. Annars kommer vi inte träffa Osama så ofta under en tid. Hur länge vet varken jag eller han. Ni får hålla tummarna för oss och hoppas att det snart löser sig med allt.

Om ca 4 timmar kanske vi sitter i bilen på väg hem. Vi får helgen tillsammans också och det känns bra. Det behövs nog. Det har varit 2 komplicerade (stavning ?) veckor här i Solna men nu kan det bara bli bättre. Jag hoppas det iaf. Orkar nog inte mer motgångar nu. Det får räcka med det som varit.

På golvet ligger lillan och leker. Hon har precis släppt taget om mig en stund, under hela förmiddagen har det bara varit mamma hela tiden. Ingen rast och vila där inte.   

Jag tror jag vaknade på det helt klart bästa sättet idag. Nadja klappade mig på kinden, kramades och pussades tills jag vaknade, tänk er att vakna av att ens lilla 18 månaders dotter väcker en på det sättet.    Och när du slår upp ögonen möts du av en skrattande liten bebis som slänger sig runt halsen på en och fortsätter gosa.

Jag är så lyckligt lottad som har min lilla flicka,  jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon är det finaste jag har!

Kramar