Hade en släng av ångest förut idag. Kände mig så jä**a misslyckad som mamma, som person. Och ibland så tror jag faktsikt att det är sant. Jag vet att jag inte tar dålig hand om min dotter men det finns en massa saker som jag inte åstadkommit som får mig att känna så, och när jag väl känner så så är det så starkt att jag tror att det jag känner är sant.

Det kom som från ingenstans. Smsade med min syster och så frågade hon om inte jag kunde be Osama fixa internet åt mig. (jag kopplar upp mig via mobilen)

Och plötsligt slog tanken mig, tanken som fick mig att känna som jag gjorde. Från ingen stans gick mina fingrar som i trance över mobilen till både syrran och Osama, jag kände mig så förbannat misslyckad. Och från ingenstans forsade tårarna längs kinden. 

Då kan man snacka om humörsvängningar. Från glad till depp på bara nån sekund.

Och mitt upp i allt kände jag mig så sjukt liten på jorden, ensam och övergiven. (jag vet att jag inte är det men så kändes det)

Jag vet att jag har familjen som står vid min sida vad som än händer, men jag önskar att jag oxå hade vännerna. Det är helt sjukt egentligen vad mycket vänskap kan betyda. Men men, den delen i mitt liv har jag gett upp.

Nu såhär på eftermiddagen känner jag mig lite bättre och humöret är positivt igen. Jag hoppas att det håller i sig nu. Jag vill inte vara ledsen längre, vill inte känna mig misslyckad som människa, som dotter, som syster, som flickvän och som mamma längre. Och det som får mig att känna som jag gör ska jag ta i tu med. Och det  ska jag ägna resten av detta året till att lösa!

Sista tiden har jag varit riktigt dålig på att skriva. Inspirationen har varit på noll och är tyvärr fortfarande så.

Jag känner liksom att det inte finns något att skriva om, det är ganska händelselöst omkring mig.

Antar att det beror en del på att jag är ensam jämt numera. Ja förutom lillan och sykonen osv. Men det räcker inte alltid. Jag vill ha det så som jag en gång hade det. Massa vänner och kärlek. Men på något sätt när jag fick barn så försvann allt det där, ja till och med innan det. När jag träffade lillans pappa. Då förändrades allt. Jag vet inte vad som hände men nu sitter jag här , dag ut och dag in. Ensam och uttråkad, no social life liksom.  Känner bara att mitt liv är så sjukt jävla tråkigt så det finns inget roligt att berätta. Inget som får mig att känna den där sprudlande glädjen av livet som jag hade innan.

Klart jag känner en enorm glädje såklart, över lillan. Men det är 2 skilda saker, det är inte samma sorts glädje. Vill känna det där som jag kände förr. Om jag fick det så skulle livet bli komplett. Men som jag känner det nu så fattas det mycket. Vilket gör att jag inte får samma skrivglädje. Vem vill läsa helt meningslösa tomma inlägg liksom?

Känns som bloggandet snart kommer bli  historia,

Kramar

Jaha, efter en veckas åkande fram och tillbaka är det fortfarande inte över. Jag kom hit i lördags för att umgås med min lilla familj, dvs Nadja och Osama. Under hela veckan har vi haft en dag hemma. Resten av tiden har vi åkte hit och dit, hälsat på här och där..

Jag såg fram emot helgen. Tänkte att , då får jag tid med familjen. Det var något att se fram emot. Ja önska går ju. Men helgen, själv med Osama och Nadja,  den får jag inte. Vi ska åka till Borlänge. Jag har sagt  varje gång vi pratat om det under veckan att jag inte orkar åka hela tiden, jag sa att jag kom hit för att vara med Osama och inte med alla andra. Jag sa att jag ville va hemma.

Då tjatas det på mig från alla håll och kanter. Så jag ger upp, jag ger med mig och säger att fine, vi åker. Jag pallar inte upprepa mig om och om igen. Som vanligt låter jag alla andra få som de vill istället för att tänka på mig själv.

Det har varit en tuff vecka. Och den har påverkat mig både fysiskt och psykiskt. Jag känner att det är långt ifrån bra än. Men ingen vill höra på mig. För om de ville , ja då skulle det räckt med att jag sa en gång att jag inte vill, att jag inte orkar.  Jag är trött på att gå runt med ett fakeat fastklistrat smile på mina läppar och vara överdrivet glad och trevlig mot allt och alla.  Speciellt när jag innerst inne inte är så jävla lycklig över att vara bland en massa folk hela tiden. Jag vill inte vara överdrivet pratsam. Jag vill ha egentid . Egentid med Osama och Nadja, kunna reda ut saker, kunna prata om saker som jag vill ha sagt. Men icke....

Bit ihop Annie. Le och låtsas att du älskar att vara där du är, låtsas att livet inte kunde varit bättre. Sätt alla andra framör dig själv!