Som jag skrev så bytte jag blogg igen.... Ni kan kika in här : http://mittliviord.devote.se/

Vet n? Det är dåligt med feedback när man bloggar här... Hoppar tillbaka till devote.....

Skriver nya adressen sen...

Det närmar sig bedtime. Känner att jag kommer somna ganska fort idag, ja om det nu inte vänder när jag väl ligger i sängen. Känns som att sängen är det bästa som finns just nu. Och snart ska jag krypa ner under täcket och mysa med kudden.  

Imorgon kanske det blir en ridtur på förmiddagen. Det beror på vädret men jag hoppas att det blir fint imorgon oxå, vi har ju inte direkt blivit bortskämda med värme de senaste, typ 3 åren..   

Anyhow, it is time.... Sweet Dreams sugarpies.

Kramar

Hade en släng av ångest förut idag. Kände mig så jä**a misslyckad som mamma, som person. Och ibland så tror jag faktsikt att det är sant. Jag vet att jag inte tar dålig hand om min dotter men det finns en massa saker som jag inte åstadkommit som får mig att känna så, och när jag väl känner så så är det så starkt att jag tror att det jag känner är sant.

Det kom som från ingenstans. Smsade med min syster och så frågade hon om inte jag kunde be Osama fixa internet åt mig. (jag kopplar upp mig via mobilen)

Och plötsligt slog tanken mig, tanken som fick mig att känna som jag gjorde. Från ingen stans gick mina fingrar som i trance över mobilen till både syrran och Osama, jag kände mig så förbannat misslyckad. Och från ingenstans forsade tårarna längs kinden. 

Då kan man snacka om humörsvängningar. Från glad till depp på bara nån sekund.

Och mitt upp i allt kände jag mig så sjukt liten på jorden, ensam och övergiven. (jag vet att jag inte är det men så kändes det)

Jag vet att jag har familjen som står vid min sida vad som än händer, men jag önskar att jag oxå hade vännerna. Det är helt sjukt egentligen vad mycket vänskap kan betyda. Men men, den delen i mitt liv har jag gett upp.

Nu såhär på eftermiddagen känner jag mig lite bättre och humöret är positivt igen. Jag hoppas att det håller i sig nu. Jag vill inte vara ledsen längre, vill inte känna mig misslyckad som människa, som dotter, som syster, som flickvän och som mamma längre. Och det som får mig att känna som jag gör ska jag ta i tu med. Och det  ska jag ägna resten av detta året till att lösa!

Jag har haft en riktigt mysig helg med familjen. Och så har vi oxå haft ett litet födelsedagskalas för Osama i förskott. Han fyller 25 år på onsdag :) Jag tror nog han blev glad av allt jag ställde till med även om han var väldigt noga med att påpekade varje gång någon sa " Grattis" att det var i förskott. Haha , han vill inte kännas vid det i förväg  .

Jag har varit helnöjd med denna helgen. Och det kändes underbart att få vara tillsammans. Det är nästan lite speciellt varje gång eftersom att vi inte ses så ofta numera.

Just nu i skrivandets stund sitter jag och tänker på kaffe. Ska nog slå på en kanna och sen försöka få lite nytta gjort. Lillan är på dagis och tystnaden gör mig sjukt rastlös. Men samtidigt är det skönt att få samla lite nya krafter. Dock saknar jag min lilla flicka som fan   Men det är väl så, man är inte van att vara ensam utan henne hemma, med tiden blir det kanske enklare.

Nä nu ska jag göra mig lite kaffe och ta tag i lite måsten här hemma.

Kramar

Lite bilder på mina små bakverk till Osamas kalas.

Var ju helt enkelt tvugna att skoja till det lite med en "o så fin" bil på ena tårtan eftersom älsklingen är biltokig.   

God morgon alla nyvakna.=) Och god "middag" alla   morgonfåglar.  Jag sitter här i tystnaden, det enda ljudet som hörs är akvariepumpen och knappandet på tangenterna. Idag har jag lämnat lillan på dagis för första gången utan att vara med en stund i början. Det känns konstigt att inte ha den lilla sötnosen springandes här hemma.

Jag hade inte stått ut om jag inte visste att hon har det roligt. Hon är en väldigt social och utåtriktad liten tjej som älskar andra barn och att härja hej vilt med en massa leksaker. Och allt det där har hon på dagis.
Men tänk er att detta bara handlar om 1 och 1 halv timme idag och jag känner så här. Hur ska det gå när hon börjar på riktigt sen och är där 9-14. Will I survive?

Om ca 25 minuter ska jag tillbaka till dagis. Då vankas det lunch där och sen ska lillan hem igen.  Får se vad vi hittar på då , hon och jag.

Men här och Nu tänker jag sätta på en kopp kaffe och lyssna till tystnaden en stund till.

Kramar

Min älskade flicka, utan dig vore jag ingenting och utan dig skulle livet mista sin mening.

♥ Älskar dig mer än ord kan beskriva! Mitt allt, det är du! ♥

Åter igen sitter jag och funderar över vänskap. Det är nog lika överskattat som den perfekta kärleken. Det är inget som varar för evigt. Det varar bara så länge man är dum nog att inte se mellan raderna.

Jag trodde på allt det dära en gång i tiden. Jag trodde på "vännerna" jag hade då, trodde på den  "kärleken" och allt där till. 

Nu några år senare förstår jag att det som var då bara varit på låtsas, inget av det har varit på riktigt. Vännerna var bara ens vänner så länge man dansade med i låtarna dom gillade.

 Hoppas ni förstår vad jag menar för jag orkar inte dra den långa versionen.

När jag först märkte att vännerna blev färre och färre fanns det 3-4 kvar. Några lite nyare vänner och andra gamla. Idag märker jag att oxå det antalet har minskat. Inte enligt dom själva såklart för då är de absolut mina vänner och skulle aldrig vilja förlora mig som deras. Men, jag läser mellan raderna igen. Jag slutade med det men upptäckte då att det nog var dags att börja igen. Idag ser jag sanningen, det känns inte så bra direkt men jag låter den sakta tränga in i huvudet. Någon gång måste man sluta vara så blåögd och tro gott om alla.

Jag ler stort för mig själv, och vet ni vad jag tänker? 

- Deras förlust!